"Jag har bara såna här bejbicigaretter",

sa hon och fnissade. Roliga-spontana-sköna-allvarliga Jo.

Jag vingelramlade ut från en krog igår.

Det var första gången på 4 år och tio månader som det inträffade.

Det var roligt.

Det började med vernissage i Botaniskas galleri. En gammal restaurangbekant från min tid som stockholmare har slutat vara divig och börjat sy och brodera istället. Fantastiska saker och en del färglagda olivoljeflaskor. Jag blev kär i en blågrönturkos sidenväggbonad som skimrade av småsmå pärlor och silverfiskar. Did they ever tell Costeau. Hette den. Pat Metheny, min gamla husgud, hade inspirerat skaparan. Jag ville ha. SÅ mycket. Den kostade en pilotmånadslön. Jag är inte pilot. Jag får göra mig en egen väggbonad. Kanske blir så. Tänker att det vore fantastiskt fint att få drömma sig in i sån där eggande vackerhet just innan man sluter ögonen...

Men jag har ju min Maria-figur. Ljusbäraren. Hon är också fin. Fast på ett annat sätt.

Hur som helst så cyklade jag. Eller snarare blåste fram. När jag skulle svänga för att åka hem efter vernissagen så gick det liksom inte. Cykeln ville inte vänstra, så jag fick fortsätta rakt fram. Det var så jag hamnade hos Josefina. Jag blåste helt enkelt in till henne. Och det var roligt. Trots att jag inte var ett dugg berusad. Än.

När jag kom upp för trappan till hennes lilla fina butik så möttes jag av ett välbekant mönster - ett obrukat femtiotalstyg som jag sparat efter Farbror H och donerat till Jo hade blivit en superchic liten blåsa. Nu satt den på en söt 26-åring som lät lite grann som hon egentligen hörde hemma i typ London. Dessutom var klänningen med på bild i dagens tidning. Det blir rätt fräckt ibland. När man släpper saker fria och de får studsa och rulla.

Sen studsade och rullade Josefina och jag och åt musselpasta med massa vitlök och drack det godaste goda rosévinet till som jag någonsin smakat! När något är så gott vill man ha mer. I alla fall jag. I alla fall igår. Så babblade vi så länge att vi hann bli hungriga igen och då var det öppet på Tapas-baren som var stängd när vi började vara hungriga. Så övergav vi det godaste-goda rosévinet för bläckfiskringar och cava på Mañana och plötsligt hade jag erbjudit Jo att flytta in hos mig. Visserligen bara i en månad. Men ändå.

Så nu ska jag bli sambo. Häpp. Har en känsla av att det kommer bli några vinkvällar i maj...

Det är okej. För det var också ganska länge sedan. Förfärligt länge sedan.