Det passar inte längre...

...och det får vara så.

När barnen var små hade de en liten röd trälåda med uppfällbart lock, Micki plock-i-låda tror jag bestämt den hette. I locket fanns det fyra öppningar med olika form. Till lådan hörde åtta träklossar. Två till varje öppning i locket - en kvadratisk, en trekantig, en rund och en rektangulär. Kom att tänka på den där lådan när jag var i ett trapphus igår; Solen lyste in genom dörrens glasrutor och la sig snyggt i två profiler intill varandra på den grafitgrå golvstenen.

I fredags var jag på födelsedagsbjudning hos en vän. Där träffade jag en annan vän. Vi brukade vara jättenära varandra. Men det var jättelänge sedan. Vi har bytt liv och män sedan dess. Flera gånger. Men aldrig med varandra. De senaste åren har något hänt. Jag kan inte riktigt förstå när den började - isärglidningen. Kanske när jag vägrade gå med på att hennes drickande var okej. När jag vägrade låtsas inte-se och istället valde att konfrontera henne. Varje. Gång. Vi pratade. Sist vi pratade om det sade hon sig ha landat i insikten om att hon inte klarar av alkohol och nu valde att leva helnyktert.

En tid senare berättade hennes mamma, i förbifarten, att dottern skötte sitt drickande så mycket bättre nuförtiden - hon hade övergått till att dricka vin och helt slutat med Sprit.

Häpp.

Jag vet hur packad man kan bli på en bag-in-box. Vet hur olidligt det är att se en vuxen kvinna sluddrande bryta ihop inför sin tre-åriga son med huvudet i ett moln av vinägerandedräkt: "Mamma älskar dig, lilla gubben, mamma älskar dig, säg att du älskar mamma, visst älskar du mamma?"

Ett av mina minnen av min vän som fortfarande vrider sig i mig.

För ett halvår sedan uppvaktade jag henne på hennes 40-årsdag. En två-timmarsmottagning med snittar och bubbel...

Inga bubblor i hennes mun i min närvaro.

Jag hade inte riktigt fattat då, kanske inte velat. Fattat att vi står på olika kontinenter. Att saker som upprepas gång på gång på gång inte kan bortförklaras med att det är tillfälligheter utan snarare att betrakta som ett nytt tillstånd. Detta nya tillstånd kännetecknas av o-kontakt.

När jag frågar hur hon har det svarar hon:

- Det är TOPPEN! Helt underbart! Jag jobbar lite för mycket bara, men annars är allt jättebra! Jag är SÅ lycklig.

Hon ska gifta sig till sommaren. Det är den nu nio-årige sonens styvpappa som gör min vän SÅÅÅ lycklig. Hur han bär sig åt kan jag inte veta. När han och jag försöker prata med varandra är o-kontakt bara förnamnet. Mina repliker faller som kastade stenar till botten på en mörk sjö. Utan att det ens blir några ringar på vattnet. Nej. Det händer. Ingenting.

Men min vän säger att hon är lycklig. En Citalopram om dan.

Nå, vi träffades i fredags för första gången på ett halvår och följande replikskifte ägde rum:

-USCH! Har du PARFYYYM på dig!!!???

Jag: Eh, jaa, är det för mycket?

- Ja, du vet jag gillar inte parfym! Hur är det då? Träffar du J igen?

Jag: (undrades vem som berättat för VI hade ju inte pratat på ett halvår) Eh, jaa..

- Jaha. Så du har inga nya romanser att berätta om då? Tråkigt! Har ni mycket sex då?

Jag: Eh, neej, inte precis.

- GUUUUD va trist, det hade JAG aldrig stått ut med!

Jag är kraftigt chockförstummad och kippar lite efter andan. Faktiskt. Fattar inte riktigt vad som hände. Det brukade vara Varmt och Tryggt och Glatt att vara nära min vän. Min gamlagamla vän som jag känt så länge. Som fanns närmre än någon annan när jag för fem år sedan flydde från mannen som slog. Ibland mitt i natten. Jag har legat i hennes säng och ylat medan hon har hållit mig kvar i verkligheten. Det är stort att ha en sådan vän. Men nu vet jag inte var hon är. Verkligen inte.

Mina repliker och kontaktförsök har alla fel form. Ingen av dem passar in i locket på hennes låda.

Jag är mycket ledsen för det. Men ibland får man hacka i sig att Saker Förändras. Min vackra varma vän får finnas i mitt minne men den pladdrande kakaduan som jag träffade i fredags vill jag inte ha. Som en vän.