Ett gammalt hemma

Jag brukade växa upp här.

Det brukade vara min stad.

Hemma, var här. 443101. Mitt första alldeles egna. Telefonnummer. Jag var nitton. Älskade allt här. Skulle bo här resten av livet. Helt säkert.

Skulle bara se något annat först.

Plugga i en annan stad. Med nya gator som visade mig okända hus och oupptäckta ställen bakom varje böj.

Så blev jag kvar. Charmad av den andra sidan. Lättsamheten. De många och omedelbara kontakterna.

Den rosa graniten.

Ruffiga hus som hade gemensamhetstoaletter i trapphusen.

Blev väl kär. I stad och man. Blev gravid. Fick barn och barn. Som skulle växa upp. Med närhet till båda sina föräldrar. Självklart.

Längtade tillbaka ibland. Ganska ordentligt jättemycket emellanåt.

Tills jag bestämde mig - Nu är det ju det här som gäller. Åtminstone tills alla barn är utflugna.

Nu har den sista flugit.

Hit. Till min gamla stad.

Till mitt gamla hemma.

Hon må göra den till sin.

Kanske kan hon visa mig. Sedan.

Vilka ställen som har det godaste kaffet, de bästa begagnat-prylarna, de snyggaste hängen och allt annat sån't där som är viktigt.

För nu. Är jag inte längre hemma här.

Bussarna har bytt nummer och går till andra ställen.

Precis som jag.