En ganska ny vän ville ha mig med på en middag igår.
Med andra ännu nyare, till och med obekanta vänner. Människor som inte vet någonting alls om min havererade kärleksrelation. Inget om Manpojken.
Jag sa jag är så låg att jag kan sänka en hel stad.
Hon sa: "Det är lugnt, vi har alla varit där. Dessutom är vi bra på att lyfta. Du ska komma hit. För övrigt så tar rövdagar officiellt slut klockan 18.oo."
Och det var sant.
Jag fick de finaste kramarna och de fullt utslagna skratten intog mig, betog mig, förde mig med. Till en del av mig jag längtat efter. Längtat så mycket efter. Det fanns ingen Manpojke där. Och det. Var. Befriande.
Kom hem. Glad. Samtidigt som tidningsbudet.
Sov. Utan Mardrömmar.
Vaknade. Utan Ångest.
Som om en igenkorkad ventil oväntat öppnat sig fick någon slags livsenergi plötsligt fritt flöde.
Och jag. ÄR Tacksam.
Ur Skärvorna. Hade jag rest mig.
Såg dig i ögonen.
Tog emot ditt sorgsna Förlåt. Gav dig den, Förlåtelsen.
Men. Vågade säga Mitt Nej.
Jag vill aldrig mer bli utsatt för detta. Aldrig Igen.
Idag känns det som, om jag kan Älska Dig, utan att det gör ont.
Att jag kan lämna dig. I Kärlek. Med Kärlek.
Sen gråter jag kanske igen. Redan imorgon.
Eller också. Bara Tar Jag Mitt Liv på Allvar.
Och Lever det. Lever det Bra.
Och så, Andreas Mattson med Fläskkvartetten:
"no matter where you're longing
there's a limit to how far you're able to bend,
without the option of an end"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar