lördag 28 augusti 2010

Vad är det...

...i denna Själ som ropar?

Som längtar och längtar, efter att det någon gång ska komma någon som vill hålla mig.
Ett ögonblick i fallet. Och stå bredvid när jag tar mark.

Jag försöker. Så inihelvete försöker jag. Stå stark och hålla ihop mig.

Men. Kan inte låta bli att falla sönder. Bara för. Att. Han. Osynliggör mig.

Det dyra löfte han gav mig denna gång; att Aldrig Igen lämna mig ute i kylan, har nu brutits.

Med besked. Han gör sig okontaktbar. För mig. Svarar varken på sms eller telefon.

Ska jag bara förstå? Vad som gäller.

Nu. Har jag inget val.

Om jag accepterar den här sortens behandling kan jag hälsa Alhoholisthustrubeteendet hjärtligt välkommet tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar