A Few Good Men...

Cyklar genom staden i krispig vårmorgon.

Min Stad.

Det blev så till slut.

Men jag kommer aldrig låta som de som vuxit upp här. Min oförmåga att släppa mina raka uttal har betalat sig. Tänker jag. På väg till studion.

Jag kommer aldrig älska regnet på tvären över hela kroppen.

Men jag älskar lukten av det salta vattnet och fisken som sveper upp över liden och når mig i mitt uppförstramp.

Jag tänker på Män. Goda Bra MänniskoMän.

Särskilt på en. Som jag sjabblade bort. För jättelänge sedan.

Tänker att om jag hade träffat Honom nu. När jag är Här.

Då hade jag stått kvar.

Varsam och Trygg.

Istället flydde jag, rädd för att det skulle göra ont, rädd för minnet av allt som gjort ont. Som var gammalt.

Skitgammal skitsmärta.

Jag är inte rädd för den skitgamla skitsmärtan längre.

Sorgen är inte längre den där bottenlösa oceanen.

Bara en vattenpöl.

Och jag har hela stövlar.