Jag försöker...

...kanske mest av allt Förstå.

Varför Jag Står Kvar Här.

Finns det en Ny Värld att upptäcka för oss?

Tillsammans.

Eller behövs den här tiden bara för att förstå att vi inte ska vara, tillsammans?

En tid nu, med mina mått mätt, ganska lång tid, har det känts självklart att stanna kvar och upptäcka, vad-det-nu-är-som-ska-upptäckas.

Så kom Sjunket. Med Tvivel och Tårar.

Är det värt det? Kommer det att vara värt det?

Tittar på bilderbilder, vissa har fem år på nacken. HundratalsTusentals bilder. Först med hans kamera. Sedan med mina. Kameror. Men oavsett, i stort sett samtliga är med mina ögon. HanHanHanHan, ler, tittar in i kameran, tittar bort, hänger åt ett håll som jag har bett honom, vänder sig på instruktion, fångas när han minst anar det... osv

Plötsligt blev jag helt sjukt trött. Av att titta på Honom. Men kanske mest av allt trött på att jag tittat så på honom. Som han aldrig tittat på mig.

Nå, en bit haka och en näsborre hade jag i alla fall fångat. Av mig själv. Tillsammans med Honom. Förstås.