Ganska nära inpå mig har jag en människa som inte vågar Leva.Som ser sitt liv som ett vadande i ett bajsträsk.
(Med mina mått mätt Små) Motgångar blir till Livskriskatastrofer. Hela tiden.
Har sett den här människans föräldrar på nära håll också. Samma stön, samma ständiga klagan över Livets Jävligheter. Ständigt missnöje som en kronisk sjukdom.
Och jag blir Förbannad och Förskräckt och Fullkomligt Oförstående - för att jag tycker att det borde vara Förbjudet att inte göra sitt bästa för att göra det BRA. Helt enkelt ta ansvar för att det Ska Bli Bra.
Men vi är alla Olika. Lika Olika.
Människan som inte vågar Leva var här idag. Nedbruten. Sammanbrottsberedd. Människan som inte vågar Levas mamma har tappat hoppet. Hon vill inte Leva längre. Bitvis inglidande i Demenslandet får hennes personlighet nya skiftningar, ja, till och med Nya Färger. Helvetesvrede i en liten tant på 81 är ungefär lila. Hon har aldrig skrikit förut. Nu far hon ut i anklagelser om både det ena och det andra och ser obekanta män från Overkligheten ta sig in i hus och garage. Så gråter hon, en tröstlös grå gråt från Uppgivenhetens Källa.
Jag tror att Själen vill vara Fri och Frisk. Jag får för mig, att om man under ett helt Liv låtit Rädslan begränsa en själv och ens möjligheter, så kommer Själen slåss för sin Frihet när man börjar tackla av och inte orkar hålla upp garden längre. Själens Livskraft får övertag i striden med Rädslan.
Jag är ingen terapeut. Vill inte vara. Ska inte vara.
Idag, i samtal med Människan-som-inte-vågar-Leva, greps jag av en Enorm Tacksamhet gentemot mina föräldrar och det goda jag fått med mig från dem; Handlingskraften.
Vill man - kan man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar