Skam

När jag var liten hade jag en Vän. Hon var Godheten personifierad. Så Snäll, Generös och Lojal. Jag tror inte att det fanns en enda Ond Tanke eller Ond Känsla i henne.

Hon var inte som oss andra små sjuåriga lömska intrigmakerskor, alltför ofta regerade av Avund och Elakhet.

Jag förtjänade inte hennes Vänskap. Jag förtjänade inte Henne. Men hon stod där. Vid min sida. Trofast och Alltid Kärleksfull. Det är en Ful Smärta att tänka på allt Ont jag utsatte henne för...

Jag avundades henne hennes småsystrar, hennes höjdhopp och hennes Nya Cykel. Bland annat. Jag retade henne. Jag slängde hennes cykelnyckel i den stora soptunnan. Bland annat.

Jag var ett Mycket Olyckligt Litet Barn som inte förmådde ta emot hennes Kärlek och gengälda den. Och jag är så ledsen för det. Så ledsen när jag tänker på hur illa jag behandlade henne och hur sannolikt det är att det påverkade hennes liv, Negativt. Finns det ett sätt att Gottgöra? Nästan 40 år senare...

Jag ska åtminstone be om Ursäkt. Från Djupet av mitt Hjärta vill jag be Henne om Förlåtelse:

"Förlåt.

Förlåt mig! Du förtjänade Så Mycket Bättre.

Jag hoppas så hårt och innerligt att Ditt liv är Bra nu. Att du har fått Allt Du förtjänar. Jag tänker att det, bara är, måste vara, alltigenom Goda Saker."

Nu måste jag bara hitta henne.