Min barndoms Orrskär

Jag gjorde klart en viktig sak idag. Min budget för i år. Efter att i flera veckors tid ha bråkat mig till tårar, med Excel-dokumentet som revisorn skickat, gav jag upp: Poster saknades, formler spökade och var och varannan ruta var avgränsad med rödgröna staket.

Ringde Revisorn.

Bokade in en timme.

Fick den i fredags morse.

Hon öppnar dokumentet med samma namn som det hon skickat till mig. I hennes dator ser det helt annorlunda ut. Jag gapar. "Men.." säger jag förvånat. Och "Nämen..." "eh.." "hur..." "Sådär såg ju inte mitt dokument ut!" "Där fanns ju inte tjänsteinkomsterna med. Och inte den och den investeringen!"

"Nähä", svarar Revisorn, "då har jag väl skickat fel version till dig."

DÅ HAR JAG VÄL SKICKAT FEL VERSION TILL DIG???

Å ena sidan ville jag putta henne från stolen. Å andra sidan kände jag en Enorm Lättnad över att det, faktiskt inte, var så att det var min totala oförmåga att förstå mig på och hantera Excel som fått mig att tillbringa, jag skojar inte, DAGAR framför datorn för att få ordning på något som inte gick att få ordning på.

Inställning. Som vanligt handlar det om inställning. Hade jag inte varit så fylld av Excel-mindervärdeskomplex hade jag bara behövt slänga en blick på budgeten för att förstå att det måtte vara en mycket tidig version jag hade framför mig. Baserad på ett annat företag. Dessutom. Men. Eftersom jag utgick ifrån att jag är lite eljest i huvudet när det gäller siffror så tog jag för givet att felet låg hos mig.

Det är ungefär som med mig och män. Eller nåt.

Nå. När jag lämnat mina papper på banken idag belönade jag mig med en tur med den lilla båten. Så skummet yrde. For tillbaka i tiden. Till mitt första båtminne.

Det är i slutet på sextiotalet. Hon heter Verena. En nästan åtta meter lång skönhet i lackad Mahogny. Vi är precis lika gamla, Verena och jag. Berättar Farbror Eilert. Jag har inte fyllt fem. Tycker att båten är stor nog att bo i. Skulle inte behöva något annat. Kryper längst fram i förpiken och rullar ihop mig på de blå dynorna. Ingen ser mig och jag låtsas att Verena har svalt mig. Att jag är hennes. Älskar lukten. Sötaktigt trä, bräckt havsvatten och fuktig markisväv. De blå kuddarna är dekorerade med snodda vita band och hennes namn är broderat med snirkliga bokstäver. På. Varenda. Kudde.

Jag somnade alltid därinne. Till klucket, motordunket och gungningarna. Jag kommer inte ihåg ett enda utflyktsmål, men jag kommer ihåg en hel massa turer.

Farbror Eilert med sina fräkniga armar, sin skepparmössa och släpiga ekenslang. Respekt. John Silver. Gärna med en två centimeter lång askpelare på vänt. Kärv. Inte alls barnvan. Men snäll. Jag hade drömmar. I hemlighet. Jag hade fått dem i hans knä. När jag fick styra Verena ut på Norrfjärden. Eller tillbaka i trädgården, i en Grythyttan-fåtölj på medar. Det fanns bara stolar till de vuxna, och det var bara Farbror Eilert som ville gunga. "Kom och sitt här!" sa han. Och jag lydde. Tyckte om det. I hemlighet. För att jag tyckte om den han var. Tydlig och Trygg. Inget tjafs. Inget trams. Bara Vissel och Fix. Och John Silver. Och Fia med knuff och ett stort snett leende.