När jag var liten längtade jag efter Någon som var som Jag.
Jag tänkte att jag skulle få Världens Bästa Vän då.
Jag tänkte över huvud taget så himla mycket.
Hela tiden.
Läste och tolkade människor omkring mig, var tvungen, för att Överleva.
Mina kompisar var inte som jag. De lekte och var glada, sura ibland, och det verkade som om de flesta hade hem som de trivdes i.
Jag var alltid Rädd. Otrygg. I hela mitt liv har jag längtat efter att få känna mig Trygg. Med Någon. Som ville stanna kvar och som var rädd om mig så att jag kunde stanna kvar.
Tänk om det är så att jag en dag -
och det kommer bli En Alldeles Speciell Dag -
plötsligt upptäcker att jag lyckats skriva mig så långt bort från alltihopa att jag kan börja leva igen.
Kraftfullt och Sant, med Glädje i Hjärtat.
Jag måste få tro att det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar