Ovanlig

- Tycker du att jag är konstig? Knäpp?

frågade jag min vän C igår kväll.

Vi hade EnskildFirmafest på två och samlades över tapas och Cava. Vi pratade om vad som händer när man är Ärlig. Obarmhärtigt tydlig.

Eller, vi pratade om vad som händer när jag är det.

Jag vet inte vad det är som styr mig annat än den starka känslan att Saker & Ting måste vara Rena, Nakna och Sanna. För att jag ska kunna navigera. I Livet. Jag är så värdelös på att låtsas och ännu sämre på att hålla masken. Mitt ansikte avslöjar mig alltid. Omedelbart och, just Obarmhärtigt. Jag är överkänslig för när det händer en massa saker under ytan som inte kommer upp. Det är som om jag lärt mig andas under vatten. Men det är inte där jag vill vara.

Jag är Ledsen nu. För jag känner mig sådär ödsligt Ensam igen. Och Fel. För många.

Jag konfronterar en Vän som har ett Mycket Osunt förhållande till alkohol. När hon dricker dricker hon. Bälgar i sig. Blir otrevlig, oregerlig och dyngrak. Varje gång. Alla, verkligen alla, som känner henne är medvetna om detta. Men få säger något. Till henne. Men jag kunde inte låta bli. Det fanns ingen möjlighet. Hon var en av mina bästa vänner och allt jag såg var en vidrig självförstörelse. Jag sa vad jag såg. Jag försökte stötta. Jag bad henne att hålla sig nykter, vid flera tillfällen, bland annat på vår gemensamma väns bröllop. Jag sa att jag tyckte hon skulle ge fan i alkohol helt och hållet. Hela tiden. Jag höll mig nykter tillsammans med. Henne. Som jag kände så mycket Kärlek för.

Sen gled vi ifrån. Varandra.

Hon gifter sig i sommar. Jag var bjuden som hennes "allra bästa vän i hela världen". Jag kunde inte låtsas. Konfronterade igen. Med skrivna ord som sa just det - jag kan inte låtsas om ett bästa-vän-förhållande som inte finns. Äntligen fick jag veta det jag misstänkt. Att hon tycker att jag gått för långt. Över hennes innersta gräns. När det gäller alkoholen.

Hon blev upprörd för att jag skrev istället för att prata med henne.

Nu använder hon valda delar av mina ord till henne som högläsningsmaterial i bekantskapskretsen.

Jag trodde det var trettio år sedan vi var fjorton.

Jag blir ledsen. Men gör det vuxnaste jag kan. Skriver igen. Ber om ursäkt om jag sårat henne, samtidigt som jag säger att jag skulle gjort likadant idag - vägrat gå med på att hon kan hantera alkohol. Av Kärlek. För att man i min värld inte kan stå bredvid och tyst titta på när en människa bryter ner sig själv.

- Tycker du att jag är konstig? Knäpp?

frågade jag , som sagt, min vän C igår kväll.

- Njaeeej, svarade hon dröjande.

Paus medan hon tittar utforskande på mig:

- Men Ovanlig.

Ensam. Ledsen. Och Ovanlig.

En fin cocktail?

Inte.

Kan inte låta bli att fråga mig, som så många gånger förr:

Vad är det som gör mig sån här?

Och varför?

Och vart kommer det leda mig?