Hur mycket ska man gräva i sin barndoms trauman, frågar jag mig, ganska ofta. Är det här rätt väg att gå mot läkning? Jag vill bli hel. Jag Vill Bli Hel. Sann. Och Lugn.
Nej, Raketosten var inte ett av mina barndomstrauman...
Men de mycket äldre systrarnas lek när de stängde in mig i en filt, knöt ihop den och låste in mig i ett skåp, var ett. Min fars lynnighet var orsak till flera.
Sedan familjesammankomsten för en dryg vecka sedan har jag känt mig skrynklig. Överallt i Inutiet. Och Arg.
Jag tassade mig igenom min uppväxt. Åtminstone när jag var hemma. Utanför hemmet lärde jag mig att ta plats. Kanske av ren överlevnadsinstinkt...
I Familjen anpassade jag mig. Gjorde mig så liten som möjligt för att försöka undvika Explosionerna. Som kom. Hela tiden. Från flera håll. Syrran som gav mig däng. En sju år äldre syster är inte någon man övermannar. Jag var tretton när hon försökte slå mig sista gången. Händelsen är lika tydlig som en filmsekvens på storbild. Hennes galna ögon framför mina när hon dunkar in mitt bakhuvud i kylskåpet. Hennes knutna näve och den andra med min ihopvridna tröja i ett grepp under min haka. Jag hade en ny kamrat med mig hem efter skolan, och kanske var det hennes närvaro som gav mig styrka. Eller kanske var det Förnedringen jag inte ville vara med om, ännu en gång, dessutom inför ett vittne som betydde något för mig.
Denna gång hukade jag mig inte, nej, jag såg in i min systers galna ögon, samtidigt som jag med lugn och låg stämma sa:
- Du ska släppa mig nu, och du ska aldrig mer slå mig. Aldrig Mer.
Hon släppte. Och hon slog mig aldrig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar