Jamendåså!

Då sätter vi igång och tar itu med den kraftigt grava, Enormt Gigantiska Separationsångesten!

Det är inget att vänta på!

TrasigtLedsetEnsamt i Hjärtat och jag får anstränga mig HÅRT för att inte hemfalla i Offerbeteende av typen:

"Men hur SVÅRT kan det vara?! Hur lite får min kärlek vara värd egentligen? Hur lite kan jag vara värd - för DIG som bedyrar mig din kärlek!"

Du har gjort mig illa, behandlat mig nonchalant, vårds- och respektlöst, du säger dig ta på dig ansvaret för smärtan du orsakat mig, MEN!!!

Hur fan då?!?!!

Knappast genom att inte inse att dåliga beteenden är till för att förändras. Knappast genom att kräva att jag ska ta dig som du är - när du gör mig så illa!

Jahajahaha. SÅ bra gick DET.

Det var ju liksom härifrån jag skulle flytta mig.

Ögonblickligen.

Eller i alla fall snart.

Det känns som om något dragit ett spännband runt hela min bröstkorg. Obarmhärtigt. Och Hårt. Alldeles för Hårt.

Så sjukt lönlöst att vara arg på en benlös för att han inte kan dansa...