Sent på fredag...

...kväll får jag ett sms; han hoppas att jag haft en trevligare kväll än han, han önskar mig sovgott och tillägger att han saknar mig.

Hela dagen har jag pendlat mellan sjunksorg och irriterad ilska, men nu, blir ilskan rent fysisk. Den brusar omkring i mig som en fors i snösmältning, den lyfter undan något klibbigt och tidigare oforcerbart och jag, Jag står Naket Stark.

Jag vill så gärna svara att, det är inte mig du saknar, du brydde dig aldrig om att lära känna mig. Hade du gjort det och låtit mig få vara allt som är jag, hade du lyssnat på mina hundratals gånger uttryckta behov så hade jag varit kvar. Men du, lät dina behov, ta all, plats.

Men jag höll mig. Stod ovanför över, kvar hos mig själv, där det räckte att veta - att jag var tvungen, att jag VILLE gå.

Somnar omsider. Vaknar av ett nytt sms. Klockan 01.18 meddelar han att insikten drabbat honom med full kraft. Han förstår att det inte längre finns något VI. Åt helvete med smärtan! avslutar han. Och här, varken kan eller vill jag längre vara tyst. Med min självgående sunda vrede ringer jag upp honom och frågar med kraft vad han vill med sitt meddelande.

Jo, han vill berätta hur han mår, att han tror att han är ensam om att må ruttet och att han inte kan förstå hur jag kan göra slut på något som varit då bra.

Och ur mig, rinner det. Forsar det. Spränger det fram. Och jag är så jävla inihelvetes heligt förbannad.

Hur fan kan du begära av mig att jag ska vilja kvar hos dig när du vägrar se något annat än dina egna behov?! Och för mig, för MIG har det inte, INTE varit bra. Jag har varit olycklig. Vill man behålla någon får man vara rädd om den!

Jag radar upp det ena exemplet efter det andra, på nonchalant, respektlös behandling. Det finns inga ego-tripper för två.

Han ger mig en bild, av sig själv som dvärg, för kort för att kunna se hur det är uppe hos mig. För en sekund lider jag med honom men i nästa tar Ilskan åter kommandot och jag frågar varför han tycker att jag ska vara kvar i det.

Vi pratar i mer än tre timmar, kan inte minnas när vi gjorde det senast, och till slut verkar han förstå att jag inte tänker flytta mig den här gången.

Det är då han blir Elak. Kallar mig för människomissbrukare och ser sig själv som ännu ett offer i min aktiva utrensningskampanj. Människor som inte håller måttet gör jag mig av med. Plötsligt ser han, plötsligt träder en ny bild fram av mig, en sida han inte sett men nu förstår, en iskall och självgod och direkt osympatisk person.
Jävla idiot, väser jag. Gör mig till vad du vill i din ynkliga lilla värld och var tacksam att du blivit fri nu då. Och lämna mig ifred i min sanning.

Jag är dålig på direkta angrepp av den typen, har alltid varit. Men denna gång. Studsade angreppet mot min sköld.
Min Sköld som jag vävt av de starkaste trådarna av Kärlek till Mig Själv.