Ögon-Blick

Det finns alltid ett Efter när man äter en äggmacka.
Med ansjovis.

Det finns alltid ett Före när man upptäcker att man Landat. I Något.

Jag träffar en Man ibland. Han är Omfattande och Omsorgsfull.
Uppmärksam och Klok.
Den bästa av Guider.

Han finns där när jag som bäst behöver. Hjälp.

Hans rörelser och gester är så subtila att de nästan skulle kunna undgå mig. Men ändå. Eller kanske just därför. Lyckas han. Leda mig Rakt På. Rätt In. I min Egen Kärna.

Men denna dag. Ledde han mig någon annanstans. Rätt in. I Någon Annans Kärna.

En Ny Stol. Och plötsligt var jag - Manpojken.

Och jag får för mig, att jag i hjärtat förstår. Hur Oerhört Olika vi är.
Att min Längtan och Vilja förlamar honom, frustrerar honom, hindrar honom.
Att det inte handlar om Illvilja eller Elakhet. Utan bara om Oförmåga.

Han. Är inte Jag. Inte där jag är.
Och jag. Är inte Han. Inte där han är.
Vill inte heller vara det. Det kändes så Litet. Så trångt. Så mycket Blicken i Backen.

Och jag vill, Mötas.

På den plats där jag är, nu.

Vill bli så Stor jag kan.
Vill växa, ut i Universum.

Och Jag Älskar Honom.
SOM jag älskar honom.

Men, det är verkligen, dags.
Att Ge Upp.