Hur Ångesten alltid har koll på klockan.
Vältrar sig över mig och väcker mig med kallsvett och inuti-riv.
Alltid i gryningen.
Biter sig fast och tuggar omsorgsfullt sönder allt som symboliserar lugn och tilltro och som jag i panik försöker hålla mig kvar i.
Misslyckas.
Kan inte ens gråta.
Kan bara må illa.
Och hitta Ingenting att hoppas på.
Inget knä att lägga mitt huvud i.
Och den femårsdag som skulle kunnat vara på torsdag.
Men lika mycket handlar det om ekonomi. Om för dåliga siffror och närnärnär ska de vända?
Och tänk, om de inte gör det.
Allt hänger på mig.
Hur mycket jag klarar av.
Det är tuffa tider nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar