No More

Det här är Handen.
Som aldrig mer ska röra dig.
Inte mera stryka dig över kinden med känsliga fingertoppar
eller lägga sig på ditt trötta huvud för att stilla tusen röriga tankar.
Inte hålla din. Intill.

Hur kan det vara?

Att du valde att inte reservera platsen intill dig åt mig?
Hur kan det vara att du väljer att leva utan min kärlek?

Hur ska jag gå ut härifrån utan att kröka min rygg som den försmådde? Hur kan jag välja en annan roll än Offrets?

Min kloka vän frågade mig Vem som gör mest ont.
Av alla män jag öppnat mitt hjärta för.

Den mycket kloka vännen har ett sätt att lyssna till mig som får mig att öppna dörrar och stängda lock. Gamla minnen blir som nya.
När jag vågar berätta händer plötsligt oväntade saker - jag minns med Känslor.
De gamla bilderna ur mitt förflutna blir tydliga som fotografier och kroppen kan inte hejda sig.
Jag har gråtit i mer än en vecka nu.

Simmar i ett Sorghav.

Det är Ingen Särskild som gör mer ont än Någon Annan.
Men det är just detta, att jag med samtliga har hamnat i precis samma situation:
med öppet hjärta har jag bjudit in, till Mig och Mitt Liv.
Med denna, som jag trodde, enkla önskan att vara Två.
Som ÄlskarSerRespekterar varandra.

Varenda gång har det gått åt Helvete.
Och det är just detta, som Smärtar allra, allra mest.
När jag ser Min Ensamhet, den Evighetslånga, och alla dem som skulle stå mig närmast, men som svek.

Om jag bara visste hur mitt bidrag ser ut,
om jag bara kunde ana!

Ikväll är jag beredd att kasta mig i vilken famn som helst som tar emot mig.
Nej. Det var inte sant.
Men inte långtifrån.