Ska vi träffas.
Jag är plötsligt en enda Stor Massa av Gråtsorg.
Vi har träffats som någon slags kamrater.
Småpratat och utflyktat.
Men sex går inte.
Han vill gärna men jag skulle känna mig våldtagen om jag sa ja. Som om jag varit ett instrument för hans behov. Det känns bara rätt att släppa in om jag känner mig Sedd. Om båda verkligen vill Ett Möte.
Jag vill inte skuldbelägga. Inte vara ett offer. Ändå finns tendenserna där hela tiden. Det skrämmer mig.
I mina tårar ryms så mycket besvikelse.
Min förlorade kärlek ligger förborgad i sveken.
Varje gång vi träffas blir jag påmind.
Om hur det känns att vara riktigt, riktigt Ensam.
Fina, fina du.
SvaraRaderaDet här är så sorgligt att det gör ont.
Var gång du skriver om honom, får jag en känsla att du blir stärkt av det här. En slags bekräftelse på att du gör rätt.
Låter knäppt av mig att skriva så, men det är precis som att du VET något. Det är bara det att dina känslor och ditt huvud inte riktigt kommer överens.
Följ ditt mjuka, fina hjärta.
Storamångavarmakramarochenblötpuss!
/Marie
Nu tänker jag extra, extra, extra mycket på dig. Just nu <3 Det kommer en dag imorgon också för det du kanske inte får sagt till honom ikväll. Så är det. Så vill jag tänka.
SvaraRaderaDu Finaste. I mina tankar. Jämnt. Du och din gråtsorg. Kramar.
Å Å Å.
SvaraRaderaRos och Regn.
Jag tänkte att ni kunde komma hem till mig nu.
Vi kunde äta Västerbottensost i en paj, aubergine i en gratäng och vi kunde dricka vin.
Och prata om allt som är Viktigt och Sorgligt och Obegripligt.
Sen kunde vi skratta.
Ska vi säga så?
Jag kramar er. Jag pussar er.