Det blev en God Dag

På det stora hela.
Mäktigt att kunna hitta er. Här.
Och Där.
Och förstå att just i detta nu när jag tror att jag håller på att ramla isär, så finns någonstans en syster som orkar berätta att hon är lika låg. Och plötsligt var vi två. Eller tre.
Så kom det in lite Gud i mitt liv. Igen.
Tack.
Sen kom fin vän och delade lunch.
Och mitt innan kaffet kom bästaste kunderna och skrattade och shoppade loss. Och Tack. I min ekonomiska misströstan efter uselveckor kan jag idag få hoppas att nu, vänder, det.

Jag stod och pratade med en ganska ny som är rar. Då ser jag, utanför på väg in - hon som stal.
Jag tänker inte så mycket, vänder mig bara till den rara och säger att nu kan det bli lite obehagligt för en snattare är på väg in och jag tänker konfrontera henne.

Den rara smög iväg runt hörnet och jag mötte Tjuverskan i dörren med ett:
- Du är inte välkommen här hos mig. Du har stulit från mig och jag undrar varför du gjorde det.
- Har du sett det på kamera, eller?
- Nej, jag har ingen kamera men jag vet att jag blev av med smycken när du var här sist. Och det var bara du, ingen annan här.

Hon blånekar. Naturligtvis. Hävdar att hon är en sån som till och med hjälpt andra butiksinnehavare att ta fast snattare. Och varför visiterade jag inte henne då den gången och jag kunde ju ringt polisen och bla bla bla bla.

Hon käbblar och käbblar och jag borde väl varit smart nog att inse att en Oskyldig aldrig hade nedlåtit sig till samma övertalningsförsök. Jag borde väl ha blivit stärkt i min övertygelse och gått hårdare åt henne. Men jag, veknar. Helt enkelt för att jag inte vill att det ska vara som det är. Jag vill inte att en människa ska kunna stå framför mig, stirra mig i ögonen och blåljuga mig rakt i ansiktet. En människa som har begått ett brott. Mot mig.

Jag avskyr att tappa respekt.

Men jag vet ju det jag vet - Saker försvann när hon var här.
Så, här försöker jag lösa till saker och ting på ett smidigt sätt och min allra mest naiva sida slår till, när jag erkänner att jag faktiskt vill tro henne. Men det enda som skulle få mig att göra det är att sakerna dyker upp. Igen. För om hon inte stulit så måste de ha rullat iväg på golvet eller flugit iväg någon annanstans. Medan, hon, var, här.
Hon hävdar att hon har det gott ställt och kan köpa allt hon vill, så varför skulle hon stjäla?
Jaa du, svarar jag, den frågan har ringt i mitt huvud sen du var här: Varför ville du stjäla från mig?

Här rycker den rara in, hon har tröttnat på att vänta, och vill betala det hon provat ut.

Tjuverskan vänder surt mot dörren och säger att hon ska köpa sina smycken någon annanstans och att jag just förlorat en kund.
Jag svarar som det är, att det är så jag vill ha det, för jag tycker hon är obehaglig och att jag inte vill ha sånt. Hos mig.

Den rara är upprörd å mina vägnar, och kanske var det bra för mig att ha ett vittne. Som påpekade det uppenbara, att en Oskyldig aldrig skulle försökt att rentvå sig, på ett sådant sätt. En Oskyldig hade blivit förolämpad, vänt på klacken och gått.

Det var en sorglig historia. Men det finns så många andra, så mycket värdefulla, händelser som jag vill bevara från denna dag. Som började så riktigt dåligt...
Tack.