Som man kan snubbla över. Om man inte ser ner.
De ligger bakom mig, på rad, likt inplastade höbalar:
Konserverade Uppgörelser.
Fyra stycken detta året. Att lägga till Listan.
Jag är Ledsen. Just för att de känns konserverade. Förslutna. Oöppningsbara.
Jag tejpade så hårt. Så omsorgsfullt.
Egentligen skulle jag önska att de kunde Upplösas. I Kärlek.
Befängt kanske. Men antagligen djupt mänskligt.
Min syster. Min kusin. Ett Elakt Ex. Nära vänner.
Ingen av dem saknad som den den var vid tiden för Uppgörelsen.
Men jag längtar efter möjligheten att mötas efter Förändring.
Är det bara jag som förändras?
Eller inte-förändras?
Som bara fortsätter och fortsätter, att vara Konsekvent Kompromisslös.
Det är jag som har lämnat. Samtliga gånger. Antingen för att jag inte velat gå bredvid någon som jag inte längre kan följa med hjärtat, någon som hållit på att förstöra sitt liv och samtidigt flytt från sitt sanna jag. Som jag har sett det. Eller också har jag lämnat för att jag blivit illa behandlad och inte lyssnad på.
Men jag har sällan önskat någon något illa, bara en gång. Det Elaka Exet som slog. Honom ville jag inget gott, tvärtom.
Nu vill jag honom Ingenting.
Kanske har jag varit Naiv?
När jag tänkt att de väl kommer tillbaka om de någon gång skulle vilja mötas, där det finns Respekt och Kärlek. Jag tänker att Misshandelsmannen skulle vilja återvända för att be om Förlåtelse. Om han någon gång skulle kunna nudda vid den Faktiska Sanningen. Om hjärnskakningar och annat. På samma sätt tänker jag om min syster. Att hon för ett ögonblick skulle kunna reflektera över hur det var att vara jag. I hennes våld. Det har aldrig hänt. Det har alltid bara hamnat i att felet är föräldrarnas, att hon inte kan lastas för det hon gjorde. Jag skulle vilja förlåta. Jag skulle vilja mötas. Men hur gör man? När den man vill förlåta inte tycker att det finns något att be om ursäkt för.
Kanske är det förmätet. Av mig. Att tro att det är jag som står för Kärlek och Respekt.
Kanske är det så.
Jag är ledsen idag. Och trött. För jag måste göra allt jag lovat. Som skulle vara så roligt.
Men som blev så mycket stress.
Jag ska säkert ha mens också.
Jag har gett upp projektet "Tro att andra ska förändras såsom jag tycker dom borde". För dom går och tragglar i samma gamla spår och bitterhet.
SvaraRaderaSå. Jag lär mig leva utan dem.
Mest synd om dom:-)
Varm varm kram och tack för att jag fick komma med hit, min vän.
...men du....klockan går fel i din blogg:-)
SvaraRaderaTack söta, och välkommenvarsågod.
SvaraRaderaOch klockan, det är bara för att det inte ska synas att jag sitter uppe på nätterna ;-)
Finaste kramen tillbaka
Men du, har du aldrig känslan av att du är belastad av alla de där "konserverade avsluten"?
SvaraRaderaKramigen
Det är inte förmätet. Du önskar kärlek och respekt, du står för det, för dina önskningar. Det är vackert. Din vilja är stor och viljan att vilja är ännu större. Ser du inte hur du fullkomligt gnistrar och glittrar av skönhet?
SvaraRaderaFörlåt dem. Gör det. Att de inte vet, är inte så viktigt. Tror inte jag. Att de inte förstår, spelar inte någon roll. Du kan lyfta upp dem, en och en, väldigt varsamt, i dina skålade händer. Se på dem, se hur små de är, kanske nästanvackra på sitt sätt. Håll dem nu, viska "jag förlåter dig" och sedan, blås iväg dem med din varma andedräkt. Släpp dem, de behövs inte längre.
Finaste vännen min, ta tag i dina bakåt trådar sen, för nu är de faktiskt vackra snören av hampa och längtan, hala försiktigt in dem och kasta ut dem. Framför dig. Så att vi hittar.
Jag är också ledsen för alla svek som gör så ont och som gör sig påminda med jämna mellan rum.
SvaraRaderaDe skaver i själen när jag minst vill det.
Sveket att bara räknas ibland när det passar dem.
Men jag då? Finns inte jag?
Du har trådar bakåt – jag har ingenting alls, det är tomt och det skrämmer mig.
Jag har också frågat mig gång på gång om det är bara mig det är fel på?
Ibland försöker jag plåstra om min själ men det går dåligt.
Allt går runt i cirklar och kommer tillbaka med full kraft om natten.
Varför är det bara jag som ska försöka?
Jag har upptäckt att ingen annan verkar bry sig utom då det passar dem.
Varför är det bara jag som ska lyssna och finnas där – men ingen hör ju min röst längre.
Ska jag också börja förlåta - Förlåta att jag finns till kanske?
Jag ställer samma fråga som du gör:
Är det bara jag som förändras?
Eller inte förändras?
Kram Caroline
De kan inte, vill kanske inte.
SvaraRaderaJag har några liknande bakåttrådar i mitt liv men jag försöker se på mig själv i stället och vara glad för det jag har upptäckt, insett, lärt mig, och acceptera de andra för det de är. Slutat förvänta mig, hoppas, att de ska förändras.
Tack, för din inbjudan hit. Jag kommer att följa dig och dina trådar.
@Regnnatt: Så kommer du, återigen med den helande brygdens droppar som du låter falla över allt som smärtar och söndrar. Så börjar Läkningen och du visar "Såhär, kan det gå till"
SvaraRaderaMina händer är kupade.
Ditt Härta måste vara det största.
Och mitt viskar Tack. Till dig.
@Caroline: Jag hör att du är mycket ledsen.
Det var längesedan som jag slutade fråga mig själv om det var något fel på mig - inget i mig blev helare av det. Jag tror att det snarare handlar om att leta reda på sig själv, använda sina känslor som kompass, ta sig själv på allvar och ansvar för konsekvenserna det ibland innebär. Jag har "gjort slut" med dem som gjorde mig illa och som sagt, ingen av dem är saknad. Och det finns andra själar, som passar bättre. Nu. Jag önskar för dig att du ska hitta Tillit och Tro. Kram!
@Här och nu: Så klokt, så bra. Genom andra lär man känna sig själv. Jag är glad att du är här, Här och nu. Och jag ska också följa dig. Blev också väldigt, väldigt glad av ditt "Hoppas". Jag hoppas också. För dig. För din Familj, för Störst av allt är Kärleken