"Avskedet var inget jag ville ha. Jag önskar jag kunde ha sagt att det var betydelselöst.
Tyvärr och fan i helvete, för det som gör riktigt ont finns det ingen bot."
Och jag ramlar runt i oförståelse.
Hur står det till i hans Huvud, Hjärta och Själ?
Menar han på Allvar att jag borde ha haft överseende, med allt som var hans, med alla hans behov, och fullkomligt ignorerat mina egna. Där det mest grundläggande är Trygghet - Att kunna Lita På den jag lever med. Att Löften hålls och överenskommelser gäller.
Det borde vara bejsick, väl?
Kvällen vi skildes sa han att jag borde förstå honom, efter alla dessa år begripa hur han fungerar. Och ta honom som han är. För att han älskar mig.
När vi pratat om hans velighet och oförmåga att stå för sina utfästelser och löften så har han suckat, sagt att han är precis som sin far. Som lovade och lovade men aldrig någonsin infriade sina löften.
Hur kan man begära att den man älskar ska ta den ena snytingen efter den andra för att man själv vägrar växa upp? Har man ett dåligt beteende gör man väl för helvete något åt det?
Någonting är stört skevt här.
Till exempel att jag sitter och ältar honom.
Igen.
Och försöker förstå.
Ge upp för fan. Enfaldiga kvinna.
Eller Underbara Fantastiska Strålande Människa, gå ut och gör något annat!
Eller...
kryp, ut.
Men gör något annat.
Livet väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar