Syster 2 och Kylan

Jag har två systrar.
Tio och sju år äldre än jag.

Äldsta systern, nr 1, har jag stått nära.
Jag tror att det är hennes kärlek jag har att tacka för det som är friskt i mig.

Nästäldsta systern, nr 2, har jag aldrig stått nära.
Jag tror att det är hennes hat som bidragit till det som är skadat i mig.

Det har gått långa perioder då syster 2 och jag inte haft någon kontakt alls.
Till exempel efter att hon, när jag var gravid med min yngsta dotter, försökt övertala mig att göra abort. För att graviditeten var oplanerad. För att jag redan hade två små döttrar med en annan man som jag separerat ifrån inte så långt innan. Hon tog sig rätten. Jag talade om för henne att hon kränkte mig. Jag bad henne hålla käften. Till slut gjorde hon det.

Vi har ingen kontakt nu heller.
Ses på släktkalas och hon försöker, söker mig. Talar till mig. Levererar sina föreställningar om världens uppbyggnad och förklarar människors reaktioner med olika teser hon har. Att prata med henne känns för mig som att tvingas äta färdigtuggad mat.
Hon talar om sina barn i tredjeperson när de är med. Förklarar deras beteenden.
Och det är här, som något går sönder. I mig. Och jag vill skrika: Men du SER dem ju inte! Har du någon gång, någonsin, försökt lyssna på dem, utan att det bara handlat om att du ska tvinga på dem dina bilder?
Naturligtvis identifierar jag mig med syskonbarnen. Som nu är vuxna.

Systerdottern T har alltid stått mig nära. T, som slutade äta för fyra år sedan... Som behandlats på institution och som nu är i USA som au-pair.

Var på teater igår.

Just innan vi ska gå in blir jag passerad av en rygg.
Syster 2s rygg.
Jag ger mig inte till känna.
Orkar inte presentera eller förklara något för min teaterväninna.

Det var mycket länge sedan som jag blev så djupt berörd av en föreställning.
Om någonsin.
Den handlade om Utsatt- och Ensamhet. Om föräldrar som är för självupptagna för att Se sina barn. Om en ung kvinnas resa. Och djupa Ångest.

Som jag lipade. Som min själ vred sig. Som den värkte och ville. Hålla. Min systerdotter T. Intill mig. Säga att, du är bra. Du är värdefull. Du duger. Du är fin. Precis som jag har gjort. Så många gånger. Så många gånger också utan att nå.
Som när vi hade bestämt att träffas. Hon skulle följa med mig och kusinerna på utflykt. Mitt under anorexi-krisen. Så ringde hon, sa att hon inte kunde komma. Att hon inte kunde lämna sin mamma.

Jag åkte dit. Hittade henne i ett tårdrypande paket i trapphuset utanför lägenhetsdörren. Mitt hjärta brister vid minnet. Mina armar omkring henne. Hennes förtvivlade gråt och jag visste, att allt jag vill ge, allt jag kan ge, aldrig kan ersätta det hon inte fått av den hon skulle.
Sin mamma.
Min syster.

Hon kunde inte lämna sin mamma. Som stod på andra sidan dörren och skrek och grät högt. Av vanmakt och förtvivlan. Men, som jag såg det, väldigt upptagen av Sitt Eget.

Jag håller T. Jag viskar till henne och försöker nå. Jag säger att hennes mamma inte är hennes ansvar. Att barn aldrig ska ta hand om sina föräldrar. Jag säger att det är föräldrars ansvar att finnas till för sina barn. Inte tvärtom.

Jag ville rädda henne. Kanske var det ett försök att också rädda mig själv.
Kanske är det farligt att blanda ihop sina egna känslor med andras.
Förväxla?
Kan Samhörighetskänslan som är så stark vara förrädisk?

?


Efter föreställningen kommer Syster 2 fram till mig.
- Jag skickade ett sms till dig, du kanske inte såg det? säger hon.
- Nej, min mobil är avstängd.
- Jo, jag tänkte föreslå att vi skulle fira jul här i stan i år. Jag har pratat med mamma och pappa och Syster 1 som skulle kolla. Det är ju så kort jul i år. Hade du tänkt åka upp annars?
- Nej. Jag åker inte upp.
- Men vad bra! Då kan vi ju fira här.
- Jag tror inte jag ska fira alls. Funderar på att åka på retreat.

Det är vad jag vill just där. Just då.
Åka på Retreat och få vara ensam med mig själv och mina känslor.
Få höra dem ut.

Syster 2 talar om T. Berättar att T är mycket ledsen och längtar hem (vilket jag förstås redan vet) men att hon försöker övertala T-et att stanna istället för att komma hem med svansen mellan benen. För Syster 2 vet att det är bäst för T. Som vanligt. Vet hon. Vad som är bäst. För alla.
JÄVLAR, vill jag skrika. Du fattar ju ingenting! är repliken som jag vill stjäla från briljanta Nina i pjäsen vi just sett.

Syster 2 berättar hur hon skajpar med T-et som storgråter varje gång. Men att Syster 2 verkligen gör sitt bästa för att stötta och uppmuntra. För hon vet ju, det är tufft att växa upp.

Och jag vill skrika igen. Jag vill vråla.
Jag tänker på T och jag ser henne framför mig. 21 år gammal och ännu en sån liten flicka, vars enda önskan är att hennes mamma, ska, Se Henne.

Det är svårt nog att separera från något som man förväntas vara klar med för att tid är.
Men att skiljas från något som borde ha givit dig det du hade rätt till, men aldrig fick, är ännu svårare.


Jag vet.


Också att jag inte ska fira jul hos Syster 2.