När jag blivit utsatt för konkurrens har jag med omedelbarhet backat hem.
Retirerat.
Även om jag var snabbaste sprinterflickan i skolan när jag växte upp så har det aldrig varit viktigt för mig att Tävla. Det var ju bara så jävla skönt att springa. Snabbt. Skitasnabbt.
Att jag inte slagits för min självklara rätt till En Självklar Plats har jag betraktat som en Brist hos mig. Något jag verkligen borde försöka förändra.
Jag har också blivit uppmanad att göra det.
Av till exempel Manpojken som tyckt att det varit min sak att putta undan hans dotter som rent fysiskt gjort heltidsanspråk på honom när vi har träffats alla tre, genom knäsittning, handhållning, pussar och kramar.
Men jag. Har inte förmått mig. Till att göra det.
För något med det hade känts väldigt, väldigt Fel.
Men nu så hände ju det här sig, ni vet Manpojken tog mig med på övernattningsutflykt för första gången på fem år - kanske för att han förstod att det gällde att satsa lite krut nu. Att han kanske förstod att han skulle förlora mig om han inte.
Och jag var ju snabbt uppe på tåget. Igen.
För vilken gång i ordningen kan ingen längre räkna till.
Hemma igen på varsitt håll och Manpojken är plötsligt under påverkan av andra influenser. Den sjuttonåriga dottern vill ju så gärna åka. Så då vill han det också. Kanske är det så att jag försvinner i en svag suck som Någon som klarar sig Själv. Men han, klarar inte av att göra sin dotter besviken.
Har man supit bort större delen av sitt barns barndom så får det konsekvenser. För alla inblandade. Han har, de senaste fem åren, försökt kompensera hårt. Till en början tyckte jag det var naturligt. Jag var till och med oerhört drivande för att få Manpojken att strida för det delade umgänget som kom till stånd för fyra år sedan. Då, på den tiden, skulle jag beskrivit min och dotterns relation som Naturlig och Genuin. Idag, är det, Svårt.
När en Far behandlar sin tonåring som ett mycket litet barn och när tonåringen hela tiden pratar bebispråk är det lätt att känna sig... obekväm.
När en Far delar sovrum med sin tonåriga dotter är det lätt att... undra hur det står till.
Det har jag gjort.
Efter ett år av betraktande också Högt och Tydligt
Till slut, när ytterligare ett år passerat, flyttade Manpojken ut sin enkelsäng i det kombinerade kök- och vardagsrummet i den lilla tvåan. Jag fick gärna sova över. Om dottern var hemma på en madrass på golvet. Om hon inte var där fick jag ligga solo i Manpojkens säng medan han trynade i dotterns.
Jag hade sällan lust att tillbringa nätterna där.
Nå. Manpojken med sitt dåliga samvete och sina skuldkänslor gentemot dottern lovar henne resan.
Det var den där fredagen. När jag åkte ner i hissen.
Ganska utom mig av förtvivlan.
För vilken gång i ordningen orkar ingen längre räkna till.
På kvällen kom han till mig. För att vi skulle prata. Trodde jag.
Själv hoppades han på översov. Hade Nattväskan med sig.
För dottern skulle ju sova hos en kompis.
Jag är helt för dålig på att hålla masken. Har aldrig kunnat.
Känslorna dansar och plöjer sig genom mitt anlete och lämnar betraktaren fullmatad.
- Du vill inte att jag ska sova över? Du vill göra slut med mig?
frågar Manpojken.
- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
replikerar jag.
Ogenomtänkt. Utan att blinka.
Men det behövde sägas. Kände jag. Väldigt starkt.
Han blev utom sig. Förtvivlad.
- Vad ska jag göra, vad ska jag GÖRA???
skrek han. Och undrade verkligen.
- Hur jag än gör är det någon som blir besviken och jag försöker vara alla till lags! Och nu har jag ju lovat A!
- Du lovade mig också.
konstaterade jag högt.
- Men hjälp mig, snälla HJÄLP mig!!!
han vädjade.
Och jag ställer upp såklart. Föreslår att han ska stanna hemma på själva födelsedagen. Ha den där lilla festen som han pratat om (men skytt för att han nästan är vänlös). Han kan få låna min lokal. Åk på resan med dottern efteråt. Ta sedan med mig på en annan resa.
Han jublar. Det var det Bästa Förslaget!
Och han ska bjuda mig på en resa. Det ska han VERKLIGEN. OJ, vad han ska! Jag får välja.
Han är Lättad. Rentav Glad.
Jag är. Mycket, mycket Trött. Mår lite illa.
Orkar faktiskt inte vara vaken.
Måste gå och lägga mig fast klockan inte ens är nio.
Sover galet oroligt.
Vaknar hela tiden.
Mår sådär illa fortfarande.
Fy fan vad jag inte ville göra sådär. Känner jag. Tog ansvar för, Hans.
Som en jävla morsa.
Upptäcker att det känns som om jag står i gegga. Mentalt osund, sjukt kletig geggamoja.
Här vill jag INTE vara. Upprepar jag för mig själv.
Undrar vad jag har gjort.
Inser att jag, förutom att jag lekt Manpojksmamma igen, också har tagit ett ovant steg fram.
- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
Tydligare kunde jag väl knappast bli.
Jag gick in i Konkurrensen och jag fick en plats på pallen.
Jag gick in. Och konkurrerade. Med Manpojkens dotter!
Det kändes inte friskt.
Nej, Sjukt, kändes det
Jag hade fått platsen. Åtminstone temporärt.
Jag insåg också. Att en plats man konkurrerat sig till också är en plats man kan bli utkonkurrerad från.
Det är bara en tidsfråga.
Snart är det någon annan som gäller.
För i dessa lägen är Manpojken vek. Rent ryggradslös.
När dottern vill och ber kan han inte säga nej.
Han säger att det känns som om han har ett hål inom sig.
Som han försöker fylla. Utan att lyckas.
Kanske vet han på riktigt inte vad han vill.
Vad som är viktigt. För honom.
Kanske är jag inte viktig på riktigt. För honom.
Även om det känns som om jag är det.
För när Våra Själar möts är allt Fullkomligt.
Men, det händer alldeles för sällan.
Jag får för mig att han kommer sakna mig i resten av sitt liv.
Nu när jag går min väg.
Min väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar