 |
Vill ni veta vad som hände?
Manpojken kom till mig.
Föreslog att vi skulle resa bort på övernattningsutflykt.
Han hade redan målet klart.
Vi har gjort sådant. Många gånger.
Alltid, varje gång, dock på mitt initiativ.
Utan att tänka. Utan att blinka.
Följde jag med.
För att Mitt Hjärta sa att jag ville.
Det tar bara några minuter. Max tjugo.
Innan jag blir som ett upprymt barn.
Där, bredvid honom i bilen.
Vi ska bo på hotell och jag har något som liknar fjärilar i magen.
- Å vad vi är bra på att åka bort! måste jag ropa till honom när vi kliver ur bilen utanför hotellet.
Han skrattar. Sådär fint.
Och sen blir det fint. Med badkar på rummet och Ljus och Fintänk och Finprat.
Vi pratar om Den Där Resan
Han säger att han omprövar. Det känns inte roligt längre. Och blir det ingen resa är dottern inte intresserad av att uppvakta fadern. Det har hon aldrig varit.
Jag säger försiktigt att Vi kanske kunde... Något litet... Behöver kanske inte vara så storslaget...
Det kan han gärna tänka sig. Säger han.
Den där jävla födelsedagen som han talat om i åratal. Och bett mig dela. Med honom.
Såklart har jag velat det.
Jag har ju velat dela hela livet med honom.
Grattis. Till mig.
Dörren vidöppen.
Varsågod och stig in.
Och trampa ner.
Föralldel.
Bry dig inte om att ta av dig skorna.
Jag fick veta det via Fejsboken.
Hans dotter skriver.
Om resan.
Jag ringer honom och får bekräftat:
Jo, så är det, den blir förmodligen av.
För dem.
Finaste Rikki.
SvaraRaderaHär och nu...
Klampa in.
Rakt av.
Det finns en tid för oss alla.
Din tid är NU. Här. Skit i skorna...
Dörrar finns, där dörrar öppnas... men stängs om vi inte ser upp.
Öppna upp ditt fina sinne där du går mot lyckans land.
Jag tror du vet att det finns i din öppna hand...
Säger jag som inte kan somna.
/Marie
Nu har jag inte läst hela historien om Manpojken, men jag känner igen mig. Kasta sig in i flykten och resa bort och inte tänka på morgondagen. Det går hur bra som helst. Och sen kommer man hem och det går flera dagar när allting känns enkelt. Men till slut kan man ge sig fan på att det kommer någon slags sviter och en vardag som man måste ta tag i. Ibland är flykten värd sviterna. Hoppas så för dig den här gången.
SvaraRaderaJag sitter vid sidan om dig i hissen, hela vägen ner. Den långsamma hissen. Jag sitter tyst som en mus för vi behöver inte prata, vi förstår så bra ändå. Och sedan efter ett tag på botten så trycker antingen jag, eller du, upp oss igen. När det är tid. Ok?
SvaraRaderaGodnattkramenigen
@Marie: Käraste Bildfångare, skalderande Syster. Jag tar dina ord till mig. Inlemmar uttrycken i allt i mig som behöver påminnas, om, att, det finns Livskraft att hämta.
SvaraRaderaJag har köpt en kristallkrona. Nu blir det Vackert och Ljust, innanför mina dörrar. Som jag ska öppna med försiktighet. Stora kvalitetskramen
@Amatören: Och jag har till och med varit så naiv att jag trott att man kan ta med sig resan till vardagen. Bygga vidare. Bygga nytt.
Men, det var nog värt det. Jag ramlar över den ena Insikten efter den Andra. Kanske var det detta extravarv som allt var tvunget att dras. För att fjädern SPLIDDIONK skulle brista. Släppa. Just nu. Känns det på riktigt. Helt okej. Utan honom.
@Regnnatt: KOM, Vi sticker!