måndag 15 november 2010

Idag

Önskar jag mig en trampolin.
Eller en språngbräda.

I form av en vänlig man med vackra ögon och varmt hjärta.
Det skulle räcka med att han ville se mig i en
Minut.

Jag vill bara förstå att det finns andra.
Som är bra. Och till och med bättre på till exempel det där med respekt.

Så att jag kan lämna det här stället där jag tror att Manpojken för alltid kommer ha mannen-i-mitt-liv-platsen i mitt hjärta.

Ja. Jag känner mig som en bortskämd snorunge som uppehåller mig vid detta när jag har SÅ mycket att vara tacksam för.

4 kommentarer:

  1. Så där är det ju, avprogrammeringen låter sig inte påskyndas. Men en dag kommer du att märka att Manpojken har släppt greppet. Och det kommer att vara SÅ skönt.

    SvaraRadera
  2. Du är så väldigt långt ifrån bortskämd snorunge att jag ler. Mitt i all din sorg, ett litet leende. Med dig, aldrig åt dig. Du får gnälla. Och gråta. Och det är ok att hoppas. Jag tröstar och lyssnar. Allt det vet du. Kram

    SvaraRadera
  3. Tänk.
    Någon som vill se mig i en hel minut...
    Oj!
    Fan, då bor där någonstans ett intresse...

    Fina du!
    Jag finns här på andra sidan tangentbordet och jag tittar och tittar...

    De där Manpojkarna. Alltså.
    Jag tror de måste vara där någonstans i vårt inre.
    Jag tror till och med att det är fint.
    Jag vill skriva urk, men kan bara konstatera att det är vi. Fan så jävla fint!

    Jag är glad för att du är tacksam.
    Tacksam, det vill jag också vara.
    I mitt hjärta.

    Du också?

    Puss på din fina kind.

    /Marie

    SvaraRadera
  4. @amatören: Tack, för dina ord. Idag vill jag tro att man kan tvinga fram den. Jag menar, nu var det TVÅ ÅR sedan jag gjorde slut för första gången. Att låta honom värka ur mig har inte funkat. Jag är plötsligt beredd att vidta drastiska åtgärder. För jag vill. Att det ska. Vara SÅ skönt, typ NU.

    @Regnnatt: Men lite Jättebebis har jag allt i mig ändå... :-) Tack för Allt. Du. Är så Bra, för mig. Kramar tillbaks. Såklart.

    @Marie: Du är Tuff. Du är så skön! Jag ryser av obehag vid tanken, Manpojkar inom oss!!! Sen inser jag, att det är en tusan så mycket mer lockande tanke än den, att det är Manpojkarnas morsor som bor i oss på livstid.
    Hurra för Manpojken i mig! Nu ska han få komma ut och leka!
    Puss på båda dina fina kinder!

    SvaraRadera