Jag vet att hon har Rätt.
Att bra Slut är förutsättningen för bra Börjor.
Men. När han inte vill. När han vägrar att förstå att jag måste gå. Att hans upprepade svek skjuter sönder allt jag skulle kunnat tro på. Och gör mig till en trasig spillra, SÅ långt ifrån min storslagenhet som jag ibland är helt förvissad om.
När han vill och måste slå av mig benen, genom att kalla mig för kärlekslös och tala om att jag gör det jag är bäst på när jag ägnar mig åt simpel egennytta.
Manpojken, min älskade Manpojke, i den så ofta milda framtoningen, den veka, den osäkra, den kärleksfulla... Nu, i sin övergivenhet, upprest som en vred drake, som sprutar sin giftiga eld över allt som är jag. Allt jag var. Ville vara. För honom.
Mitt Vackraste som Värdelöst.
Jag. Som Värdelös.
Smärtan är Avgrundsdjup.
Är jag en Dåre som vill låta Starka Främlingsarmar försöka dra mig upp?
Låta en låg gotländsk röst och varma andetag lugna mitt upprivna inre.
Är det dårskap?
Att veta att jag behöver.
Att Ensam är Så Jävla Svag.
Då tror jag att vännen säger att du med det renaste av sinnen och samveten kan gå framåt mot det andra, det nya, som väntar. För då har du bjudit på det som du hade makt att bjuda på. Då har du sagt Farväl på ett vackert sätt i ditt hjärta. Var och en styr i slutändan över sig själv, får plocka ihop sina egna trasiga bitar. Du erbjöd hjälp, det är gott nog. Så tror jag att hon menar :)
SvaraRaderaSpring nu. In i famnen, fina mycket Värdefulla Du <3